timbertcool

Nu sitter jag här framför datorn och har en rättvisans eld brinnande i mitt bröst! (Denna eld gör att jag kan kämpa mot tröttheten en liten stund till)

Jag har nämligen någon för många gånger hört folk säga "Du kan ju inte skaffa blogg!" <-- Uttalandet bör läsas med en gnällig tantröst) Men jag kommer snart börja dampa loss nästa gång någon säger så. (Verkligen så jag känner för att slita av mig håret av ren djuriskhet!) Det är ju ett helt innehållslöst påstående!!!!! Vad vill man egentligen få fram med det uttalandet?!

.

Det finns EN anledning till att jag har skaffat en blogg och jag blir arg av tanken att någon säger till mig att strunta i denna orsak.. Jag har nämligen bara en stor passion (det ordet låter lite "corny") Det är nämligen att skriva. Därför har jag skaffat mig ett forum där jag faktiskt har utrymme att skriva. Det är nämligen när jag skriver som jag mår som bäst. (Det må vara så att jag inte skriver om något speciellt, men för mig räcker det att bara FÅ skriva.)

.

.

Så nästa gång du tänker göra ett sådant uttalande till mig så bör du nog bita dig i tungan för jag kommer nog bli sur. (Jag kommer inte skada dig eller så, men jag kommer bli sur..) Jag försöker nämligen inte skriva en blogg som ska få alla andra att vilja läsa den. Mestadels gör jag det för att bara få en möjlighet att bara få vädra mina "skrivfingrar". Underhålla mitt intresse, så att jag i själva verket kan utvecklas.

.

Så när du kommer in på min blogg och ser dessa "ABNORMA MÄNGDER TEXT" och knappt några bilder, så beror det på vad mitt intresse grundar sig i. Jag försöker inte flörta till mig besökare med bilder och billigt "MSN-snack". Jag gör det jag själv tycker roligt att både läsa och skriva. Så när du kommer in på min blogg så får du en munfull med tankar "intryckta i ansiktet på dig".  Om du tycker det är tråkigt att läsa så hoppas jag att du kan finna något bättre att göra än att tillbringa tiden här. MEN om du tycker det är kul, så får du naturligtvis titta in ibland!

.

.

.

.

*Tillbaka till det där med nattugglan som tydligen ska vara min kamrat. (Som därtill ligger i min frys) Jag kom nämligen hem idag och såg fram emot en smaklig pizza (dock inte en "partypizza") Men innan pizzorna han hamna på bordet (för att sedan fortsätta sin resa igenom kroppen) så ser jag mamma gräva i frysen.. Strax efter kastar hon fram en påse med en död uggla i (!!!!?!?!?!) Detta är enligt mig en högst spektakulär (för att inte säga magstark) gest att göra inför sin son innan maten. Men av någon anledning påverkade inte det min förmåga att äta.

Så denna kväll har jag både fått mina "ugglor i mossen" konstaterade och ätit tillgodosett mitt behov av pizza med bearnaise. Mums! *Jag och ugglan är numera nära kamrater..

Men hur som helst! Jag kom in i lektionssalen för första gången och där stod min nya lärare i kostym och slips.. Han förklarade genast att det hörde till hans fredagsrutin. Han kallade det för "slipsfredag". Detta konceptet blev jag genast förtjust i. Jag lovade då on the spot att jag skulle följa hans goda exempel. Men jag insåg när jag kom hem att jag var tvungen att göra det på mitt eget sätt. (vill ju inte vara ,som de coola människorna kallar copycat)

Efter den fruktansvärt idiotfantastiska uppfinningen spotify har jag ganska naturligt ökat mitt musikintresse. Jag med dess lättåtkomliga musik har skapat ett nytt sätt att leva. (det är nästan som att leva i en musikal.. vilket också är en hemlig dröm jag har haft sedan barnsben att få göra)

Men tillbaka till det så kallade spotifysyndromet... Jag kan nämligen sitta i timmar och bara klicka på olika (för mig) helt okända artister. (Brukar använda mig av det så kallade "related artists" under dessa musikaliska expeditioner) Så när jag då trycker upp en ny artist så klickar jag helt naturligt på den översta låten på top hits. Jag tänker liksom "Jag har ingen aning vad detta är för band.. Så därför trycker jag på deras (enligt den lättroade pöbeln) bästa låt. Så jag får lite hum om deras sound liksom"

Men när jag nu har hittat ett band som jag tycker låter bra (vilket jag avgör efter att ha lyssnat igenom deras fem högst rankade låtar) så har jag alltså blivit förälskad i dessa låtar (om jag nu ska utrycka mig så bohemiskt.. För det kan ju påstås vara lite gay att utrycka sig så starkt.. Haha, åter igen flyger mina tankar iväg. Åter igen: Förlåt)

Men hur som helst så lägger jag nu till dessa fina låtar i min spellista, och tänker inte mer på det. Jag lyssnar på dem, men bara genom spellistan(!) Det gör att jag bara lyssnar på dessa fem högst rankade låtar. Jag kan tillockmed tröttna på bandets sound utan att ha lyssnat på några andra av deras låtar!!!! Det gör att jag avverkar favoritband som en tjockis avverkar en godispåse.

Det(!!) mina damer och herrar är vad jag kallar spotifysyndromet! Hoppas att du tyckte det var jättetråkigt att läsa allt detta... (Som sagt, jag är inte särskilt artig) Nu ska jag sova.. Najsmajsbajs!